Jag var flaxande vingar av bly som aldrig nånsin lyfte, jag var en ihopbiten käke med en klump i min hals
Har velat skriva något men vet inte riktigt hur och vet inte riktigt vad men jag har iallafall fått svar på magnetrötgen och den visade INGENTING, förrutom det från min förra operation. Så ett stort fet grattis till mig till det svar jag fick. "Du har troligtvis utvecklat en allmän stelhet men vi hoppas att det blir bättre med tiden." Det är inte deras fel men att det ska läka med tiden är jag så less på...
Vem bestämmer hur länge man får tycka synd om sig själv? För jag kommer tycka synd om mig och älta det här hela mitt liv.
Så vem bestämmer egentligen hur länge man får vara ledsen? För dethär kommer göra mig ledsen resten av mitt liv.
Jag är så bitter och jag kommer klaga men jag kan tyvär inte släppa det och det kommer jag nog aldrig göra.
Jag kommer ALDRIG att acceptera att jag kommer att ha missat minst 3 år av mina idrottsår.
Jag är 17 år och ja var 15år när jag gjorde illa mig, hur kan jag vara okej med det?
Jag kommer ALDRIG att acceptera att jag ens skadade mig från början.
Ska jag vara okej med att ont varje dag tills "tiden" läkt allt som redan är fastvuxet?
Ska jag vara okej med att aldrig i mitt liv kunna göra ett helt vanligt benböj?
Eller utfallssteg och gå framåt?
Kunna gå i trappor?
Aldrig kunna springa i mer än 15min utan att inte vilja stå på foten dagen efter?
Jag kommer aldrig vara okej med det!
Det går inte en enda dag utan att jag har ont och det går inte en enda dag som jag gör ett val att avstå från att göra något för det gör för ont!
Jag är less och ledsen och hur ska jag kunna vara glad när det gör ont?
Mitt liv har fått nya förutsättningar och jag vill inte acceptera det.
