Släcka glöden
Jag har sett hjältar dö och änglar falla.
Sanningar och lögner, jag har hört de alla.
Jag har känt lyckans topp och sorgens djup.
Gått på tidens kant och stått vid ödets stup.
Jag har sprungit genom eld när mitt hjärta stått i lågor.
Känt avundsjukan växa när stranden smekts av vågor.
Jag har skjutit mig själv i foten när jag siktat för högt.
Insett att livet inte stannar, hur mycket jag än försökt.
Jag har låtit mina drömmar rasa och mina förhoppningar försvinna.
Hört hur tystnaden kan skrika och känt hur regndroppar kan brinna.
Jag har slagits mot mitt eget hjärta men fallit i dess grepp varje gång.
Förstått att regnet inte slutar falla, fastän man fällt upp sin kapuschong.
Jag har stått och trampat på samma plats i tusen nätter.
Dansat som om ingen sett på och blivit yr av piruetter.
Jag har skrikit ut, jag har sjungit ut, jag har sprungit ut.
Spytt ut fjärilar ur magen när den blivit till en stor knut.
Jag har dött ett par gånger men alltid studsat tillbaka.
Gått vilse bland gatorna för vägarna är inte alltid raka.
Jag har sett de fula baksidorna av de vackra fasaden.
Blivit tagen av djupet bakom den enklaste textraden.
Jag har stått ut med det mesta och hållit i längden.
Och igenom allt, hoppats på att inte bli en i mängden.
Jag har delat minnen, tankar, känslor, ord och öden.
Men inte ens döden kommer kunna släcka glöden.
Sanningar och lögner, jag har hört de alla.
Jag har känt lyckans topp och sorgens djup.
Gått på tidens kant och stått vid ödets stup.
Jag har sprungit genom eld när mitt hjärta stått i lågor.
Känt avundsjukan växa när stranden smekts av vågor.
Jag har skjutit mig själv i foten när jag siktat för högt.
Insett att livet inte stannar, hur mycket jag än försökt.
Jag har låtit mina drömmar rasa och mina förhoppningar försvinna.
Hört hur tystnaden kan skrika och känt hur regndroppar kan brinna.
Jag har slagits mot mitt eget hjärta men fallit i dess grepp varje gång.
Förstått att regnet inte slutar falla, fastän man fällt upp sin kapuschong.
Jag har stått och trampat på samma plats i tusen nätter.
Dansat som om ingen sett på och blivit yr av piruetter.
Jag har skrikit ut, jag har sjungit ut, jag har sprungit ut.
Spytt ut fjärilar ur magen när den blivit till en stor knut.
Jag har dött ett par gånger men alltid studsat tillbaka.
Gått vilse bland gatorna för vägarna är inte alltid raka.
Jag har sett de fula baksidorna av de vackra fasaden.
Blivit tagen av djupet bakom den enklaste textraden.
Jag har stått ut med det mesta och hållit i längden.
Och igenom allt, hoppats på att inte bli en i mängden.
Jag har delat minnen, tankar, känslor, ord och öden.
Men inte ens döden kommer kunna släcka glöden.
- Jramos